Den spansk-polska dokumentärfotografen Hanna Jarzabek har nominerats till 2024 års IJ4EU-pris (Investigative Journalism for Europe (IJ4EU) Impact Award). Hon målar upp en dyster bild av situationen vid den polsk-belarusiska gränsen, där tusentals flyktingar försöker korsa Białowieżaskogen, även känd som ”djungeln”.
Av Hanna Jarzabek
Sedan november 2021 har tusentals flyktingar, främst från länder i Mellanöstern och Afrika, försökt korsa Białowieżaskogen, Europas sista kvarvarande urskog som sträcker sig över gränsen mellan Polen och Belarus. Skogen, som även kallas ”djungeln” av vissa flyktingar, är ett farligt och svårgenomträngligt område, inte minst för personer som inte är vana vid det tuffa klimatet i nordöstra Europa. Många flyktingar blir kvar i skogen i långa perioder, och tvingas där hantera extrema förhållanden såsom brist på mat och vatten och en hög risk att drabbas av hypotermi och omkomma under vintern. Om flyktingarna fångas in av gränspersonalen tvingas de vanligtvis återvända över gränsen, vilket innebär att de blir kvar i skogen på den belarusiska sidan, ofta över natten, utan någon att vända sig till och med sina telefoner förstörda för att förhindra kommunikation med omvärlden. Dessa påtvingade återvändanden, så kallade avvisningar, sker även under extrema förhållanden. Inga undantag görs för gravida kvinnor eller personer som är på väg att drabbas av hypotermi. De utvisas ändå till belarusiskt territorium. Vissa flyktingar hävdar att de har avisats ett flertal tillfällen, upp till 17 gånger.
Polens förra regering byggde en gränsmur med rakbladstråd högst upp och förstärkning nedtill. I likhet med liknande barriärer på andra håll hindrar muren inte människor från att försöka ta sig in i Europa, utan utsätter dem i stället för risken att drabbas av allvarliga skador. Gränsvakterna har också placerat ut dolda kameror i skogen för att upptäcka flyktingars och biståndsarbetares förflyttningar. Eftersom det inte finns något flyktingläger gömmer sig flyktingarna i skogen för att undvika avvisningar till Belarus, och den växande militära närvaron hindrar tillgången till humanitärt bistånd.
Redan från början har det varit en stor utmaning att försöka tillhandahålla humanitärt bistånd vid denna gräns. Efter att den högerextrema regeringen förlorade makten i oktober 2023 väcktes förhoppningar om en förändring av migrationspolitiken, men våldet och avisningarna har fortsatt och tillgången till sjukvård är alltjämt begränsad. För närvarande arbetar Läkare utan gränser med endast tre deltidsanställda för att erbjuda sjukvård längs den 40 mil långa gränsen. Organisationen saknar en permanent bas, till skillnad från i andra gränsregioner med liknande migrationsströmmar. Förhållandena är svåra och man tvingas ofta tillhandahålla hjälp i mörkret och utan lämplig utrustning för att kunna ställa en korrekt diagnos. Behandlingarna anpassas efter de förhållanden som råder i skogen. Till exempel ger man intravenösa infusioner nattetid eller akut läkarvård i allvarliga fall såsom vid missfall.
Efter att muren uppfördes uppstår det nu, förutom hälsoproblemen, olika typer av frakturer, eftersom människor som försöker klättra över muren ibland faller från upp till fem meters höjd. Vissa av frakturerna kräver komplicerade operationer och månader av återhämtning. I dessa fall, liksom vid hypotermi, är den enda lösningen att tillkalla en ambulans, i vetskapen om att personen kommer att gripas och övervakas av gränsbevakningen under sin sjukhusvistelse. Efter att personen har blivit utskriven från sjukhuset beslutar gränsbevakningen utifrån sina egna kriterier om vederbörande ska skickas till ett stängt eller öppet centrum för utlänningar. Flera personer som jag intervjuade berättade för mig att fanns det situationer där flyktingar efter sin vistelse på sjukhuset transporterades tillbaka till skogen av gränsbevakningen och tvingades tillbaka till den belarusiska sidan, varpå historien började om från början.
De senaste månaderna har antalet stationerade soldater vid gränsen mellan Polen och Belarus också ökat stadigt, vilket återspeglar de ökande spänningarna i regionen. I juni 2024 blev en polsk soldat knivhuggen av en migrant, och avled senare av sina skador. I reaktion på detta intensifierade den nya regeringen sin kampanj mot migrationen och införde en lag som tillåter soldater att använda vapen om de anser det nödvändigt, utan att utkrävas ansvar för sina handlingar. Detta beslut har väckt allvarliga farhågor, särskilt mot bakgrund av de alarmerande incidenter som tidigare ägt rum och som omfattat användning av våld. I oktober 2023 sköts till exempel en syrisk flykting i ryggen i dagsljus och drabbades av allvarliga skador. I november samma år rapporterade humanitära hjälparbetare att gränspersonal avfyrat sina vapen i deras riktning utan förvarning när de försökte ge bistånd. Den nya lagen riskerar inte bara att normalisera sådana farliga metoder, utan skapar också ett klimat av straffrihet, vilket ökar farorna för både flyktingar och dem som ger humanitärt bistånd. Genom att ge soldaterna okontrollerad makt undergräver denna politik de grundläggande mänskliga rättigheterna och riskerar att trappa upp våldet i en redan instabil gränsregion.
Donald Tusk försöker ge en bild av att vara mer öppen och medveten om de mänskliga rättigheterna, men hans regering vidmakthåller den tidigare regeringens skildring av migranterna vid denna gräns som ett hot mot det polska samhället, genom att avhumanisera och stämpla dem som terrorister eller brottslingar. Den tidigare regeringen försökte också klassificera humanitära hjälparbetare som människosmugglare – ett brott som bestraffas med upp till åtta års fängelse. Det verkar som om denna politik kommer att fortsätta under Donald Tusks styre. Den 28 januari 2025 kommer fem humanitära biståndsarbetare att ställas inför rätta för att de 2022 hjälpte en irakisk familj och en egyptier, och riskerar alla samma höga straff.
Dessutom finns det få ljuspunkter i den nyligen tillkännagivna migrationspolitiken (oktober 2024). Buffertzonen, som infördes i juli förra året, gäller fortfarande och begränsar kraftigt tillträdet för humanitära organisationer, däribland Läkare utan gränser, samt för journalister, vilket hindrar biståndsleveranser till flyktingar och dokumentationen av brott mot de mänskliga rättigheterna från de polska myndigheternas sida.
Det mest omtvistade inslaget i denna politik är dock planen att upphäva rätten till asyl vid denna gräns – en åtgärd som uppenbart strider mot de grundläggande mänskliga rättigheter som erkänts i hela Europa. Dessutom kommer denna politik att få långtgående konsekvenser för lokalbefolkningen i gränsregionen, men trots det har den tagits fram utan föregående samråd med vare sig dem eller de humanitära organisationerna. Dessa organisationer, som oförtröttligt har arbetat för att tillhandahålla bistånd, har också samlat på sig viktig kunskap om situationen och behoven hos de flyktingar som försöker ta sig över gränsen och de utmaningar de står inför. Att ignorera sådana insikter undergräver inte bara de humanitära insatserna utan riskerar också att förvärra en redan svår situation.
Denna utredningsrapport har genomförts med stöd av ett bidrag från IJ4EU-fonden (Investigative Journalism for Europe).
Hanna Jarzabek är en spansk-polsk dokumentärfotograf bosatt i Madrid med bakgrund inom statsvetenskap och med erfarenhet som politisk analytiker för FN-organ. Hennes arbete fokuserar på teman som diskriminering, könsidentitet, sexuell mångfald och migrationsströmmar längs EU:s östra gränser, och hon närmar sig dessa frågor med känslighet och respekt. Hennes arbete har publicerats i stora mediekanaler som El País och Newsweek Japan, ställts ut internationellt och belönats med många utmärkelser, bland annat en nominering till IJ4EU Impact Award 2024 och Leica Oskar Barnack-priset 2023.
Foto från projektet ”Djungeln”:
Skyttegravsfot, en svampinfektion som drabbar fötterna, är ett av de vanligaste hälsoproblemen bland flyktingar som försöker korsa Białowieżaskogen (oktober 2022).
Läs mindre
