Tetiana Ogarkova: Vladimir Putins sista krig

Den 24 februari 2022 väcktes vi vid femtiden på morgonen av märkliga ljud långt bortifrån, som påminde väldigt mycket om explosioner. Barnen sov fridfullt i sina sängar, men våra telefoner gick varma av de oupphörliga meddelandena. Kriget hade brutit ut. Det rapporterades om explosioner, som visade sig vara missilangrepp, i Kiev, Charkiv, Ivano–Frankivsk och andra städer i landet.

I en av de första attackerna förstördes en byggnad i ett militärområde i Brovary, där vår äldsta dotters danslärare bodde. Några timmar senare satte jag mig i bilen för att leta efter en vän som inte längre svarade i telefonen. På vägen mötte jag ukrainska stridsvagnar, som lämnade spår efter sig i asfalten.

Sedan detta smärtfyllda uppvaknande den 24 februari 2022, då världen såsom vi kände den förstördes för alltid, har vi inte kunnat somna om. Vi betraktar vår nya verklighet med vidöppna ögon.  Under krigets första vecka upplevde vi för första gången hur vänner föll offer för stridigheter. Vi såg också att den ukrainska armén kunde stå emot världens näst största armé. Vi såg hur länder i Europa sände vapen till oss och diskuterade kommande sanktioner.

Framför allt betraktar vi Ryssland med vidöppna ögon, och förstår inte hur man har kunnat sjunka så lågt: soldaterna skryter för sina fruar om att ha stulit kaffebryggare, mattor och till och med tvättmaskiner i ödelagda byar. Deras grymhet är ofattbar: de dödar obeväpnade civila med ett skott i nacken, våldtar ukrainska kvinnor framför deras barn och bränner kroppar. De bombar våra sjukhus och avfyrar missiler mot oss – varenda dag, utan undantag. Vi förstår inte heller hur de kan vara så dumma: i över en månad har ryska soldater grävt skyttegravar i marken vid Tjernobyl, vilket har gjort att man tvingats skicka dem till Belarus efter att de drabbats av strålningssjuka, som de nu dör av.

Det är med vidöppna ögon som vi betraktar verkligheten i dagens Ryssland. Putin för inte detta krig på egen hand. Enligt en undersökning som nyligen gjordes av Levada Center stöds han av 85 % av den ryska befolkningen.
Det är dags att göra något åt denna nya verklighet. De ukrainska soldaternas heroiska motstånd liksom det militära stödet och de kraftfulla sanktionerna från Ukrainas partner i väst har effekt.

Men kriget fortsätter. Det viktigaste är att hålla ut och inte ge upp och att inte ge efter för en alltför snabbt överenskommen eller ogenomtänkt vapenvila – hur mycket vi än vill ha fred. Vi har en unik möjlighet att se till att detta fasansfulla angrepp blir Rysslands sista krig. Ingen vapenvila, inga territoriella eftergifter eller kompromisser kommer att lösa situationen, utan kommer bara att ses av Ryssland som en delseger och underblåsa de aggressiva och hämndlystna känslorna hos den ryska befolkningen.
Transnistrien 1992, Georgien 2008, Krim och Donbass 2014: för varje årtionde har Ryssland trappat upp utmaningarna och farorna i regionen. Kreml har använt varje svaghet som västländerna visat som en förevändning för att fortsätta med sina angrepp. Låt oss se på verkligheten med vidöppna ögon. För att skapa fred måste vi fortsätta kriget. Kriget mot Ryssland.

Detta kräver mod. En rejäl portion mod. Inte bara bland de ukrainska soldaterna, utan även bland våra partnerländer i väst, som måste skärpa sina sanktioner (för att ödelägga den ryska ekonomin) och sända nödvändiga offensiva vapen till Ukraina (för att tvinga tillbaka de ryska trupperna över gränsen).  

Det kräver också beslutsamhet. Vi måste uppvisa den beslutsamhet som krävs för att efter Rysslands oundvikliga nederlag göra alla ryska medborgares historiska ansvar för dessa omänskliga grymheter gällande. Genom skadestånd som ska betalas i två eller tre generationer. Genom läroböcker i historia med ingående beskrivningar av dessa krigsförbrytelser. Genom ett museum i centrala Moskva om slaget i Mariupol eller i Butja.

Det är först efter detta självmordskrig som ett nytt Ryssland är möjligt – ett Ryssland utan komplex gentemot det fallna kejsardömet och utan viljan att återupprätta sin forna storhet på bekostnad av sina grannländer.

Efter att vi väcktes vid femtiden på morgonen den 24 februari 2022 hörde vi Putin förkunna att målen med den ”militära operationen” var ”avnazifiering” och ”demilitarisering”. Men låt oss öppna ögonen: Ukraina behöver inte ”avnazifieras” eller ”demilitariseras”. Det är tvärtom Ryssland som behöver det.