Av Pietro Barbieri

Idrott för personer med funktionsnedsättning uppstod genom rehabiliteringsinsatser under efterkrigstiden. Det var ett sätt att göra fysioterapi mer intressant och angenämt. Lek och skoj hjälpte människor att återupptäcka livets glädjeämnen, i sitt nya tillstånd efter en skada eller i den kropp de haft sedan födseln.

Det fanns två specifika syften, nämligen att stärka människornas fysiska oberoende och att hjälpa dem att återfå en genuin och stark egen identitet. I dag skulle man kanske säga att det skedde en övergång från rehabiliteringsinriktad lek till egenmakt. Med andra ord, att ge egenmakt åt dem som kände att de inte hade någon makt eller att de hade förlorat den. Makt över sig själva och sina egna beslut. De mänskliga rättigheternas kärna.

Det naturliga sättet att lyckas med detta är genom bilden utåt – den bild som andra ser. Vägen tillbaka till sig själv är direkt förbunden med det närsamhälle där man bor. Att idrotta blir ett sätt att hävda sina egna grundläggande rättigheter och sin värdighet.

Det har varit en lång resa i mörkret. 1960-talets pionjärer var hjältar före sin tid. Inte desto mindre var de ändå hjältar under den långa resan från då till nu. Det var kämpigt att få till stånd ett erkännande av paralympiernas idrottsliga förmåga.

Ett evenemang kommer att gå till historien, nämligen OS i Seoul 1988. Det var kulmen i kampen för erkännande i idrottsvärlden, där stigmatiseringen till följd av fysiska, sensoriska och psykiska ideal var så överväldigande att den utgjorde ett större hinder än till och med integration i arbetslivet, där det i stället fanns fördomar om bristande produktivitet. Detta OS var historiskt, eftersom Internationella olympiska kommittén ville anordna tävlingar för idrottare med funktionsnedsättning växelvis med idrottare utan funktionsnedsättning. Det var ett försök som endast ägde rum en gång, eftersom organisatoriska problem – särskilt sådana som rörde tillgänglighet – gjorde det svårt att fortsätta på den inslagna vägen. Även om detta val kan ifrågasättas gav det upphov till de paralympiska spel som vi känner till i dag och som innebär ett sannskyldigt erkännande av varje paralympiers idrottsprestationer. Vi gick äntligen in i en tidsålder där alla har tillgång till idrott. En ny era.

Därefter gällde det att göra paralympisk idrott intressant för den stora publik som följer med idrott, antingen på plats eller på tv. I Seoul 1988 var tv-kommentatorerna så oinsatta att de inte ens visste vilka favoriterna var i varje enskild tävling. Därför var det inte överraskande att facit blev mycket negativt. Med tiden har idrottsjournalister lärt sig att följa vad som är på gång bland idrottare med funktionsnedsättning. Detta var ett jättekliv mot ett nytt perspektiv.

Detta leder oss fram till ett annat avgörande evenemang, nämligen OS i London 2012. Oklanderligt organiserat, med en bred tv-kampanj särskilt i Storbritannien, vilket ledde till fullsatta arenor i alla idrottsgrenar. Det var också då som vissa idrottare – tack vare det nya journalistiska greppet – blev berömda. Precis som deras olympiska kollegor.

Världen har förändrats sedan 1950-talet. Känslan av att inte längre vara helt osynlig har blivit en tillgång för alla personer med funktionsnedsättning. Denna åskådning utgör en möjlighet som vi hoppas kan komma att råda även på andra områden av människors liv, precis som tanken är i FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, nämligen att ett nytt tankemönster är nödvändigt. Trots stötestenar har detta verkligen uppnåtts inom idrotten.