Av Karel Lannoo

I dag är det på modet att säga att EU inte är konkurrenskraftigt och att efterlysa en massiv avregleringskampanj på EU-nivå. I vilken utsträckning den ekonomiska situationen är problematisk beror dock på definitionen av konkurrenskraft, den nämnare som används och referensvärdet, samt omständigheterna.

Dessutom likställs konkurrenskraft med avreglering, vilket är felaktigt, som om en massiv förenklingskampanj skulle vara lösningen. Det är därför viktigt att få parametrarna rätt för att kunna kontrollera debatten, som annars skulle kunna urarta och landa i det EU-skeptiska lägret.

Konkurrenskraft som politiskt mål är tillbaka, även om det aldrig hade försvunnit. Det är viktigt att påminna om hur vi hamnat i denna situation. Genom Lissabonstrategin, som formellt antogs av Europeiska rådet i Lissabon i mars 2000, ville EU bli ”världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomi, med möjlighet till hållbar ekonomisk tillväxt med fler och bättre arbetstillfällen och en högre grad av social sammanhållning”. Redan under Delors-åren var konkurrenskraften en viktig fråga för kommissionen – läs bara den berömda artikeln från 1994 av Paul Krugman, som kallade den en ”farlig fixering”. Jacques Delors var då oroad över den ökande arbetslösheten i Europa, mot bakgrund av konkurrensen från USA och Japan, och föreslog som en lösning ett program för investeringar i infrastruktur och högteknologi. Vi har hört detta tidigare.

Förenkling av lagstiftningen har också länge stått på dagordningen. Initiativet enklare lagstiftning på den inre marknaden (SLIM) inleddes redan 1996, då EU hade 15 medlemsstater. Kommissionsledamot Charles McCreevy (2004–2009) förespråkade ”pauser” i lagstiftningen 2005–2006 fram till dess att finanskrisen bröt ut. Vice ordförande Frans Timmermans fick i uppdrag att genomföra ett program för bättre lagstiftning inom Juncker-kommissionen. Alla dessa planer var visserligen lovvärda, men det vore bättre att ta itu med de bakomliggande orsakerna till lagstiftningens komplexitet – beslutsprocessen och den bristande efterlevnaden – i stället för att bara behandla symtomen. Med 27 medlemsstater är dock detta lättare sagt än gjort.

Konkurrenskraft, åtminstone såsom den definieras i Draghi-rapporten, handlar mer om produktivitets- och BNP-tillväxt, vilket kan ge mycket olika resultat beroende på nämnaren. Det finns dock även andra sätt att mäta konkurrenskraft. Man skulle kunna titta på intern kontra extern konkurrenskraft. Internt verkar EU vara svagt, med sjunkande produktivitet jämfört med USA. Externt har dock EU ett överskott i handels- och bytesbalansen, medan USA har ett enormt underskott i handels- och bytesbalansen – men det verkar inte vara ett problem (utom för president Trump).

EU har också en mycket bättre offentligfinansiell ställning än USA eller till och med Japan, även om vi inte har de detaljerade uppgifter som krävs för en exakt jämförelse med Kina. EU:s budgetunderskott uppgick till omkring 3,5 % av BNP 2024, medan det var nästan dubbelt så stort i USA (6,4 %). USA kan finansiera detta på de internationella marknaderna tack vare dollarns globala ställning, men de medelfristiga räntorna i EU och USA börjar divergera, vilket signalerar marknadens oro över den amerikanska ekonomin. I dag uppgår den marknadsmässiga utlåningsräntan för lån i US-dollar med en bindningstid på sex månader till 4,8 %, medan den i euroområdet ligger på 2,5 % (Euribor).

Dessutom har energipriserna i EU varit mycket högre än i USA sedan mitten av 2021, då Vladimir Putin började manipulera priserna, vilket är ett konkurrensproblem för tillverkningsindustrin, och särskilt för Tyskland. I dag är energikostnaderna i EU minst 50 % högre än i USA.

Energipolitiken är ett annat bra exempel för regleringsdebatten: är problemet för mycket reglering? Tvärtom: EU har en inre energimarknad för distribution men inte för produktion, som fortfarande kontrolleras av medlemsstaterna. Detta skapar problem i länder med överproduktion, eftersom det driver upp priserna på grund av energibrist i andra länder, såsom är fallet mellan Sverige och Tyskland.

Inom den digitala sektorn skulle man dessutom kunna fråga sig om det verkligen är bättre att inte ha någon reglering. Vill vi ha yttrandefrihet i amerikansk stil och ingen innehållsmoderering? Vill vi ha en oligopolistisk marknad som i dag?

I denna korta reflektion betonas att alla debatter om konkurrenskraft och avreglering måste föras med största försiktighet för att förhindra att de urartar i en svartvit diskussion som skulle kunna inverka negativt på ett sunt ekonomiskt beslutsfattande.